Min lilla låda blev helt överfull så jag fick ta en papperskasse också. Jag tog med mig sambo och dotter in på avdelningen och träffade min nya kontaktperson. Jag berättade lite kortfattat om initiativet "Prematurbarn" och hon tittade lite på det jag hade med mig med många "åh" och "nämen" som kommentar! Det var mycket uppskattat!
Det är överväldigande att få äran att lämna in prematurkläder till den avdelning där min flicka kämpade och räddades till livet av fantastisk duktig personal. Idag stod jag med min fullt friska dotter utanför salen där hon låg sin första vecka i livet. Medan vi stod där gick en av sköterskorna som hade hand om henne förbi. En våg av tacksamhet sköljde över mig och jag känner att jag måste få berätta.
Här är min dotter Sally. Hon är inte prematur utan född på BF+12 med ett urakut snitt och en etta på Apgarskalan. Hon hade drabbats av grav asfyxi med DIC. Syrebrist och massiv organsvikt. När hon var ett dygn gammal sa läkarna att de skulle prova en sak till, men sen fanns det inte mer att göra för henne och marken försvann under mina fötter. Lyckligtvis funkade det de gjorde och när hon var nästan 3 dygn gammal fick jag hålla i henne för första gången. Ett par dagar senare blev hon extuberad och sen dess har det (nästan) bara varit solsken.
Idag är hon 17 månader gammal och springer, klättrar, leker, pladdrar, skrattar, blir arg när hon inte får som hon vill och ledsen när hon är trött. 😉 Fullt frisk. Alldeles underbar.
Jag är så otroligt tacksam att Sveriges neonatalvård är så fantastisk! Och jag är tacksam över att kunna visa uppskattning och ge tillbaka, eller ge vidare till dem som är där nu.
Tack alla ni som gör det möjligt! Jag vet att ni är många som känner som jag. 💜
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar